Samverkan mot våld
Different languages

Det farliga men viktiga lyssnandet

Det är inte säkert att professionella alltid klarar av det farliga men viktiga lyssnandet som Hanna Olsson skriver i sin artikelPDF med samma namn.

Olsson skriver om hur man som professionell påverkas av att möta våldsutsatta kvinnor, barn och ungdomar. Många som arbetar inom rättssystemet liksom behandlare inom socialtjänsten får dagligen lyssna till berättelser om våld. Kan man påverkas negativt som människa och professionell bara genom att lyssna? Kommer det jag möter i arbetet att påverka mitt privata liv? Och hur kan jag hitta strategier för att orka med de tunga inslagen i arbetet?

I artikelna får vi bland annat läsa om Lanning och Hazelwood som skrev om polisiärt arbete i USA på 1980-talet. De beskriver hur man som professionell polis måste förhålla sig till ett ämne som är negativt laddat och gör jämförelsen med sophämtning. Människor intresserar sig för sina sopor bara den gång de inte plockas bort. Sophämtarna blir ”smutsiga” människor liksom de som professionellt utreder sexualbrott. ”Smutsen” smittar verkligt och symboliskt. 

Speciellt svårt att ta till sig är de brott som begås mot barn – sexuella övergrepp, barnpornografi, barnprostitution och våldtäkt. Samhällets förhållningssätt alltifrån politiker till allmänhet kan sammanfattas i ett enda ord – förnekande. Det är först när någon som står en känslomässigt nära drabbas som man reagerar annorlunda. Synen på förövarna är att de måste vara monster och inte människor som uppträder normalt. De skriver: ”Varje gång en ’samhällets stöttepelare’ arresteras för ett sexualbrott reagerar media som det vore första gången. Det är inte förvånande att ’trevliga’ människor begår sexualbrott. Vad som är förvånande är att människor blir förvånade”.

Olsson anser att det viktiga med FBI-artikeln är dels den tidiga medvetenheten om de krav som ställs på ett professionellt utfört arbete när det gäller våld mot kvinnor och barn, dels förståelsen för vad lyssnandet till brottsoffer kan innebära för den utredande polisens egen fysiska och psykiska hälsa. Tjugo år efter det att FBI-artikeln publicerades finns det idag ett ord för den kunskap man då skrev om – sekundär traumatisering. Den professionelle har inte själv varit utsatt för något trauma men genom att lyssna till vad andra varit utsatta för kan man få reaktioner som liknar det utsatta brottsoffrets.

Det innebär att anställda inom hälso- och sjukvården, rättsväsendet och socialtjänsten liksom de som arbetar som psykolog och psykoterapeut berörs i mötet med våldsutsatta brottsoffer. Olika professioner har olika roller och ju närmare man kommer den brottsutsattas eget liv och hennes berättande desto djupare påverkas man som yrkesmänniska. Och då i synnerhet när våldet har utövats systematiskt och brutalt i nära relationer och under lång tid.

Uppdaterad: 2013-01-24 av: Annika Stävenborg

 Skriv ut